En Skrivpuff-utmaning, nr 94

"Skriv om att tappa räkningen"

Kvinnan betraktade träden under tystnad. Träden, vars stammar var kluvna och aldrig mer skulle hålla upp en trädkrona, träden, vars blod sipprade ut ur sprickorna i form av kåda. Hon rös och tänkte på hur många gånger hon besökt den här regnskogen. Hon hade tappat räkningen.
Jon, en från hennes team som försökte bevara denna tropiska plats, ropade på henne.
- Anne, datorn är trasig, suckade han.
Hon lunkade mot sin kollega och gav honom en frågande blick.
- Det går inte att sätta på den, pep han förvirrat.
Den ihopfällbara datorn var inte ens öppnad. På framsidan fanns ett stort klistermärke.

Regnskogen
- Jordens lungor

Stod det på den. Det var teamets logotype och slogan.
Anne kunde inte hindra att hennes mungipor rörde sig uppåt och hon tryckte på laptopens "ON/OFF" knapp. Sekunden efter lös skärmen upp precis som mannens ansikte.
- Tack.
Anne log. Jon var inte alls duktig gällande tekniken men han var beredd att jobba utan lön och det var det viktigaste. De hade fler motståndare än medhjälpare när de skulle försöka rädda denna regnskog från skövling, så därför var lönen knapp. Mindre än knapp, snarare ingenting.
Plötsligt bröt ett mullrande ljud ut i skogen och de tidigare så harmoniska naturljuden dränktes. Anne snurrade runt med något vilt i blicken och rusade mot ljudet.
- Inte fler... inte fler... mässade hon tyst för sig själv i en bedjande ton.
Men mycket riktigt. En stor maskin byggt för att skövla ner hundratals träd hade satts igång i den lilla gläntan. Anne kunde se att det var en av lokalbefolkningen som satt och styrde den.
- Excuse me, do you have permission to devastate this?! tjöt Anne till mannen som inte ens tittade upp.
- EXCUSE ME?! Vrålade hon igen och hon kunde se mannens blick möta hennes. Do you really have permission to devastate this?
Den unga mannen försökte se oförstående ut och sa:
- So sorry madame, do not understand, do not understand madame.
Anne knöt nävarna. Hon visste att mannen förstod, och mannen visste att hon förstod. Han hade inte tillstånd att hugga ner här.
Men han brydde sig inte, utan träd efter träd föll framför Annes ögon. De arma aporna skrek förtvivlat när de föll till marken och ett dussin fåglar var tvugna att lyfta. Anne drog upp mobiltelefonen ur fickan och slog ett nummer.
Mannen skulle inte få komma undan med det här.